Det är vintern 2010 och min farfar går bort efter en längre tids sjukdom.
Den tredje december somnar han fridfullt in i hemmet och han var den sista levande av mina mor-
och farföräldrar ...
Vad som dock var speciellt med farfar är att jag vetat om att han inte varit min biologiska farfar.
Om min biologiska farfar som jag i fortsättningen väljer att benämna "Erik" har jag i princip inte vetat någonting om.
Det har varit ett stort svart hål. Ett mörker.
Jag har försökt några gånger att fråga, men svaren har uteblivit och det har bara blivit spekulationer och rena gissningar.
Och vet man inte ens vad personen heter hur går man då vidare???
Vad som varit fakta är däremot att min pappa och hans 1,5 år äldre syster mist Erik när de varit väldigt små
och min pappa har inte ens trott eller vetat om Erik någonsin sett honom.
Jag har naturligtvis undrat vem Erik var och vad som egentligen hände.
Jag har också växt upp med att pappas äldre syster ska ha försökt släktforskat efter Erik, men inte kommit någonstans.
Men den uppgiften har nu visat sig vara felaktig!
Någon släktforskning har inte ägt rum.
Vad som dock är säkert är att min farmor gift om sig med farfar och att de i sin tur fått en flicka.
Farmor och farfar har sedan hållit ihop för resten av deras liv. Farmor går bort år 2000 och farfar 2010.
Pappa har två systrar, men vad som hände med hans riktiga pappa har han inte haft en aning om.
På begravningen den 20 december 2010 inför släkten ställer jag en rak och öppen fråga och frågar rakt ut vad kusinerna vet.
Visst är tillfället möjligen dåligt planerat i och med en begravning och det är första gången under mina 37 år som jag ställt den
här frågan till släkten. Vi har aldrig pratat om den här saken som jag minns och aldrig att jag hört någonting
från farmor eller farfar.
Alla tar det dock bra så och det var nästan en liten lättnad.
Jag får fram vad Erik egentligen hette och att han träffat farmor i Östersund och att de sedan flyttat till Karlskoga där pappa föds.
Lite vad Erik ska ha jobbat med, men också att han ska ha bytt förnamn!
Farmors systrar ska ha vetat litegrann och en viss information ska ha kommit därifrån.
Men annars är det helt svart!
Som synes inte mycket att gå på och det har gått över 60 år.
Men! Observera detta lilla "men".
Pappas systers man hittar ett papper från Skatteverket hos farfar efter hans död daterat sommaren 2006
och det är ett "dödsfallsintyg och släktutredning" där Eriks fullständiga namn framgår och när han föddes.
Han förstår inte varför detta papper kommit hem till farfar och varför det besparats.
Han spekulerar i om Erik dött 2006. Men varför då skicka hem detta till farfar? Farmor gick bort 2000.
Mer information från papperna. Farmor och Erik har varit gifta i nästan fyra år.
Farfar har adopterat pappa och hans syster
- Och farmor har kort efter skilsmässan gift om sig med farfar.
Nej, det går inte att ladda ner dokumenten ;-)
Jag blir nyfiken på de två A 4-sidorna och ber om att få se kopiorna för att se vad jag kan göra åt saken.
Men förhoppningen är naturligtvis liten!
Den 27 december på förmiddagen skickas kopiorna till fem olika mail-adresser i släkten.
Där den som vill uppmanas forska vidare.
Redan här blir det huvudbry då "Erik" står med ett annat förnamn!
Pappas syster har alltid hört, av sina mostrar att han ska ha hetat Erik, men i intyget står ett annat namn.
Pappa får frågan vad han hört, men ingen verkar veta säkert. Allt känns bara förvirrat.
Jag kontaktar nu en god vän i pappas ålder som jag vet är en duktig släktforskare.
Jag mailar och bifogar papperna från Skatteverket. Jag är mycket tveksam till om han kommer hitta något och det kan säkert ta tid.
Jag börjar själv söka på Sveriges folkbokföring och på Eriks efternamn.
Det är ganska ovanligt och endast drygt 400 hittas i Sverige och han har dessutom en ovanlig stavning på efternamnet.
I Stockholm hittar jag en dam med den stavningen och hon är den äldsta i Sverige med just den stavningen.
83 år ung och nio år yngre än Erik enligt intyget. Jag känner direkt att det här kan vara någonting.
Kanske vet den här damen (i fortsättningen kallad Elsa) någonting?
Jag beslutar mig helt enkelt för att dra en rejäl chansning och skriva ett brev till henne.
Det hela känns naturligtvis långsökt och folk byter ju namn till höger och vänster och det har trots allt gått över 60 år
sedan Erik hörts av.
Men det hinner inte gå många timmar förrän jag får svar från min gode släktforskande vän.
Det är måndagen den 27 december och klockan är 12:45 när mailet kommer till min inkorg och jag börjar naturligtvis läsa det direkt ...
Det står:
"Hej
Det var lite trixit att hitta honom då han i kyrkbokföringen har annat förnamn. Har fått fram följande":
- Jag kortar nu och hemlighåller viss information (Peter anm.).
Erik är född i Östersund och död i en Stockholms förort 1995.
Han har gift om sig 1952 och levt hela sitt resterande liv tillsammans med Elsa.
Uppgifterna från släktforskningen visar att de bott på samma adress
1970 och 1980 och att den adressen fortfarande gäller för Elsa!
1970 finns en dotter boende på samma adress. Hon heter XX och född XX
1980 har hon bytt efternamn till XX och bor nu på XX i Uppsala.
Hon är gift med XX född XX i Uppsala
En son som heter XX och är född 1980
De bor nu på XX i X
När jag får de här uppgifterna är det naturligtvis oerhört mycket känslor som kommer fram.
Jag kan inte hålla tillbaka tårarna som rinner som floder ner för mina kinder och än i dag flera månader efteråt
är det fortfarande mycket känslosamt att skriva det här och försöka återberätta historien.
När jag fick uppgifterna förstod jag genast att vi träffat rätt och att jag satt på korrekta uppgifter som troligen
ingen i släkten hade någon aning om.
Jag försöker samla ihop mig och lyckas skicka iväg ett tack till min vän.
Det tar sedan kanske en timme innan jag lyckas samla ihop mig så mycket att jag kan lyfta telefonluren och ringa min pappa.
Självklart var det han som först skulle få veta.
Pappa Uffe som aldrig ens sett ett kort på sin riktiga pappa.
Jag börjar först prata om annat, men minns inte vad.
Lyckas sedan berätta att du kommer väl ihåg att jag fick papperna från Skatteverket och skulle släktforska. Jo, det gör han.
Jag berättar nu att jag vet och har svar.
Jag lyckas få fram att pappas pappa gått bort i Stockholm 1995 och att han har en lillasyster som inte bor särskilt långt från Västerås.
Det brister flera gånger för mig under samtalet och ibland känns det som om det var helt tyst i närmare 30 sekunder.
Farsan tar det hela hur lugnt som helst och som vanligt.
Jag tror inte ens han skulle hetsa upp sig om jag vann Vasaloppet *ler*
Jag säger också att Eriks fru lever och att jag tänker kontakta både systern och Elsa för att få allt bekräftat.
Jag kontaktar släkten. Jag berättar att jag löst mysteriet och att jag ser uppgifterna som mycket tillförlitliga, men ändå inte helt bekräftade.
Jag får svar som: "Bra jobbat!" Och "Är det verkligen sant?!?"
Och någon vill veta mer om han som tagit fram uppgifterna ;-)
Jag beslutar nu att fortast möjligt kontakta Elsa och hennes dotter.
Men hur gör man. Lyfter man telefonluren och säger.
"Du! Tjejen. Din pappa du vet han är med största säkerhet min farfar. Och du har två äldre syskon".
Jag funderar och bestämmer mig sedan för att skriva två identiska brev där jag bifogar dokumenten från Skatteverket.
Jag infogar dessutom en bild av mig!
Jag är naturligtvis mjuk i min framtoning i brevet och ganska formell.
De närmsta dagarna är jag väldigt spänd så fort mobilen ringer eller när jag fått något nytt mail.
Jag kollar posten, men nada. Det har nu gått en vecka och jag har fortfarande inte hört en knyst.
Jag funderar och spekulerar så det knakar. Jag har väl inte gett någon en hjärtattack? Har jag fel, har de blivit förbannande eller kontrollerar
de mina uppgifter mot Skatteverket?!?
Släkten är frågvis och jag svarar att jag hör av mig så fort jag vet något.
Det är nu fredag kväll och vi är i början av kalla januari.
Det har gått över en vecka och inte ett ljud har hörts. Jag har precis avslutat ett skidpass och kommer tillbaka runt klockan 21.20 till bilen
vid Orientalen. Det är kallt ute och jag kollar mobilen. Och då! Jag har fått mailsvar!!
Svaret är vänligt, kort och formellt skrivit. Dottern säger sig vilja ringa till mig på söndag eller måndag för att prata mer.
- Jag svarar söndag! Jag är otålig, och jobbar ju kväll på måndag
Vi pratar ungefär en timme på söndag. Ett mycket trevligt samtal!
Vad vi pratar om är naturligtvis privat och en lång historia. Hon har i alla fall tre barn och barnbarn.
Vid 65-års ålder får farsan veta att han inte bara har två utan tre trevliga systrar!
Fortsättning följer ...
Vad som egentligen hände den där dagen i slutet på 40-talet mellan farmor och Erik får vi troligen aldrig veta.
För de som vet är döda. Att något allvarligt skett är alldeles uppenbart, men vad???
Mycket pekar också på att Erik bytt namn i samma veva.
Jag har hört att det fanns någon som ville berätta, men den personen är i dag inte i livet.
Jag tycker också man ska vara väldigt försiktig med att döma någon och säga vad som var/är rätt och fel.
För vi vet inte! Det gäller att vara stor ...
Dokumenten från Skatteverket?
Min förklaring och slutsats. Det var farfars sätt att visa oss kärlek och respekt tror jag.
Jag tror det kan vara svårt att säga till dem man adopterat att ni vet väl att ni har en annan pappa och/eller farfar/morfar!
Hade inte farfar beställt dessa uppgifter när han fortfarande var pigg och klar i huvudet så tror jag aldrig det
heller kommit fram vad vi i dag vet.
Men det här var hans sätt att säga oss.
"Varsågoda! Jag är nu borta och om ni vill så får ni nu leta vidare efter era rötter".
Nya kusiner? Japp! Så är det ;-)
Men den historien och fortsättningen berättar jag måhända en annan gång
Tack! För att Ni läste.
Och kom ihåg! Var rädda om Er och ta hand om dem Ni älskar ...
//Peter
Vi pratar ungefär en timme på söndag. Ett mycket trevligt samtal! 
Tack! För att Ni läste.